Los Angeles
Efter att ha sagt hejda till Julen pa flygplatsen i Alajuela flog vi vidare mot nasta mal, Los Angeles. Efter en forsening och en mellanlandning kom vi tillslut fram till ett bekymrande kallt L.A, runt tolv pa natten. Vi hade bokat boende samma morgonen pa ett hostel i Venice, men nar vi kom fram sa hade de bara en sang. Vi forsokte forgaves losa problemet men hamnade efter manga om och men pa ett motel som var hamtat ur en klassisk skrackrulle. Frusna vaknade vi upp tidigt morognen darpa, packade vara grejer och gick tillbaka mot Venice beach. Vi kom dit, at frukost, gick tillbaka till Venice Beach Cotel (hostelet) och lyckades boka nagra natter. Efterat gick vi langs med strandpromenaden mot Santa Monica i jakt pa en skatebutik som vi hade last om. Det soliga kalifornien som vi alltid sett framfor oss, var kallt och molnigt. Istallet for bikinis och surfshorts hade folk pa sig tjocka jackor och mossor, riktigt sa kallt var det inte. Vi kom tillslut fram till Rip City, dar Papa Jim visade stor kunnighet inom skate- och longboarding. En gammal brada av market Zephyr hangde pa vaggen med en autograf, Anton fragade om den var akta. Do you see what it says? Fragade Jim. Peralta, svarade Anton. He's a nice guy. Sa Jim. (For er som inte vet vad vi snackar om, las lite pa wikipedia). De hade tyvarr inte bradorna vi ville, men de skulle ha dem i butiken inom nagra dagar. Miljovanliga som vi ar hyrde vi inte bil i L.A trots alla rekommendationer. Det tog oss till exempel fyra timmar att ta oss till Hollywood, men det var lugnt! Vi gick runt i Beverly Hills och vi gick till Hollywood walk of fame. En av dagarna akte vi till Universal Studios, det var riktigt haftigt och vi kande oss som sma barn for en dag!
En dag nar vi var ute och akte pa vara senare nyinkopta longboards langs med strandpromenaden kanner Martin igen en blond kalufs som kommer gaendes pa promenaden. Det var Erika, en tjej som vi umgicks mycket med pa Bali for tva och ett halvt ar sedan, som var i L.A samtidigt som oss tillsammans med sin pojkvan Patrik! Vi hade horts av lite innan men vi kunde inte tro att vi skulle stota in i dem pa gatan sadar! De bjod oss hem pa middag i deras lagenhet ganska nara oss. Vi at tacos och tog nagon ol, pratade om gamla minnen och nya. Runt midnatt fragar de spontant om vi vill aka med till Las Vegas morgonen darpa. Varfor inte tankte vi och sa JA. De hade hyrt en bil sa det var bara att aka med. Sa istallet for att aka soderut langs med kusten sa var vi nu pavag till Las Vegas! Spontant, we like.
En dag nar vi var ute och akte pa vara senare nyinkopta longboards langs med strandpromenaden kanner Martin igen en blond kalufs som kommer gaendes pa promenaden. Det var Erika, en tjej som vi umgicks mycket med pa Bali for tva och ett halvt ar sedan, som var i L.A samtidigt som oss tillsammans med sin pojkvan Patrik! Vi hade horts av lite innan men vi kunde inte tro att vi skulle stota in i dem pa gatan sadar! De bjod oss hem pa middag i deras lagenhet ganska nara oss. Vi at tacos och tog nagon ol, pratade om gamla minnen och nya. Runt midnatt fragar de spontant om vi vill aka med till Las Vegas morgonen darpa. Varfor inte tankte vi och sa JA. De hade hyrt en bil sa det var bara att aka med. Sa istallet for att aka soderut langs med kusten sa var vi nu pavag till Las Vegas! Spontant, we like.
Santa Teresa, bra surfing och en tsunamivarning
Efter tolv timmar pa en forvanansvart frasch buss tillsammans med nagra semesterfirande kanadensare, kom vi vid halv tio pa kvallen fram till Playa Carmen i Santa Teresa. Vi checkade in pa Tranquilo Backpackers i hopp om att hitta Malin och Susanna morgonen darpa. Efter att ha fatt smaka pa en natt med oppna fonster utan myggnat sa sag iallafall Anton ut som att han hade bjudit hela familjen Mygga pa middag. Dagen efter markte vi att vi bodde ganska langt ifran vara goda vanner, men vi trivdes sa bra sa vi stannade pa samma hostel.
Om det var vagorna som var grymma eller om det var vi som hade blivit battre pa att surfa pa fyra veckor ar vi inte sakra pa, en kombination kanske! Det gick i vilket fall valdigt bra for bada tva.
Dagarna i Santa Teresa sag ungefar ut sahar:
Vakna innan solen
Ga ner barfota till stranden med bradan under armen
Surfing i kanske tva timmar
Pannkaksfrukost
Hang med vara goa vanner pa hostelet
Lunch
Vila
Solnedgangssurf
Middag
Ol
Ol
Kanske en vals eller tva
Sahar levde vi under tva och en halv vecka. Det var najs.
Sent en natt/tidigt en morgon pavag hem fran sista valsen moter Martin, Daniel, Johan och Johannes (skon kille fran smaland) en familj i en bil som sager att en tsunami har traffat Japan och vi maste darifran! Anton, som kanske hade hunnit sova i tio minuter blev lite forvanad nar Johan vackte honom med nyheten... Johannes sprang runt och vackte hela hostelet och tillsammans med all var packning begav vi oss upp i bergen, utan att veta vad som skulle handa. En bit upp fick vi aka med en flakbil till narmaste bensinstation. Efter en stund dar tog vi bussen till Cobano, en liten by uppe i bergen. Vantan borjade... Internetcafet oppnade och vi kunde uppdatera oss. Vi somnade sa fort vi satt bekvamt och vi kande pa oss att den dagen skulle bli lang, och det blev den. Vi satt pa en restaurang tillsammans med ett gang andra resenarer fran hostelet och foljde nyheterna pa tv. Katastrof. Tsunamin skulle enligt CNN traffa Costa Ricas kust runt klockan fyra pa eftermiddagen. Runt klockan tre bestamde sig Anton, Johan och Daniel for att aka tillbaka till Santa Teresa for att kunna se vagen. Martin tog det sakra fore det osakra och stannade kvar i byn medans de tre nyfikna (kanske dumma?) pojkarna tog en taxi mot stranden. Innan hade de last om ett hotell som lag uppe i bergen med en pool som sag ut att fortsatta ut i havet och perfekt utsikt. De akte upp och upp i bergen, kom fram till hotellet och kunde inte sluta le. Sju kalla ol senare och en underbar solnedgang (det kom ingen vag) begav de sig tillbaka till hostelet dar de traffade Martin igen. Faran var over. Dagarna rullade pa som vanligt och bjod pa en och annan champions league-match tillsammans med var numera gode van Julen fran Baskien.
En av dagarna hyrde vi fyrhjulingar och akte offroad i en timma tills vi kom fram till Montezumas vattenfall. Det blev en go dag med ett fjortonmeters hopp fran ett vattenfall.
Datumen flog forbi och vipps sa var vi i Alajuela, en stad nara flygplatsen, dar vi spenderade den sista dagen tillsammans med Julen och ett par ol.
Om det var vagorna som var grymma eller om det var vi som hade blivit battre pa att surfa pa fyra veckor ar vi inte sakra pa, en kombination kanske! Det gick i vilket fall valdigt bra for bada tva.
Dagarna i Santa Teresa sag ungefar ut sahar:
Vakna innan solen
Ga ner barfota till stranden med bradan under armen
Surfing i kanske tva timmar
Pannkaksfrukost
Hang med vara goa vanner pa hostelet
Lunch
Vila
Solnedgangssurf
Middag
Ol
Ol
Kanske en vals eller tva
Sahar levde vi under tva och en halv vecka. Det var najs.
Sent en natt/tidigt en morgon pavag hem fran sista valsen moter Martin, Daniel, Johan och Johannes (skon kille fran smaland) en familj i en bil som sager att en tsunami har traffat Japan och vi maste darifran! Anton, som kanske hade hunnit sova i tio minuter blev lite forvanad nar Johan vackte honom med nyheten... Johannes sprang runt och vackte hela hostelet och tillsammans med all var packning begav vi oss upp i bergen, utan att veta vad som skulle handa. En bit upp fick vi aka med en flakbil till narmaste bensinstation. Efter en stund dar tog vi bussen till Cobano, en liten by uppe i bergen. Vantan borjade... Internetcafet oppnade och vi kunde uppdatera oss. Vi somnade sa fort vi satt bekvamt och vi kande pa oss att den dagen skulle bli lang, och det blev den. Vi satt pa en restaurang tillsammans med ett gang andra resenarer fran hostelet och foljde nyheterna pa tv. Katastrof. Tsunamin skulle enligt CNN traffa Costa Ricas kust runt klockan fyra pa eftermiddagen. Runt klockan tre bestamde sig Anton, Johan och Daniel for att aka tillbaka till Santa Teresa for att kunna se vagen. Martin tog det sakra fore det osakra och stannade kvar i byn medans de tre nyfikna (kanske dumma?) pojkarna tog en taxi mot stranden. Innan hade de last om ett hotell som lag uppe i bergen med en pool som sag ut att fortsatta ut i havet och perfekt utsikt. De akte upp och upp i bergen, kom fram till hotellet och kunde inte sluta le. Sju kalla ol senare och en underbar solnedgang (det kom ingen vag) begav de sig tillbaka till hostelet dar de traffade Martin igen. Faran var over. Dagarna rullade pa som vanligt och bjod pa en och annan champions league-match tillsammans med var numera gode van Julen fran Baskien.
En av dagarna hyrde vi fyrhjulingar och akte offroad i en timma tills vi kom fram till Montezumas vattenfall. Det blev en go dag med ett fjortonmeters hopp fran ett vattenfall.
Datumen flog forbi och vipps sa var vi i Alajuela, en stad nara flygplatsen, dar vi spenderade den sista dagen tillsammans med Julen och ett par ol.
Cahuita - en dag i vykortet
Vi borjar med att be liiite om ursakt for att vi har varit sa daliga med att skriva pa sista tiden... Skriver fran San Diego nu och det gar inte att ladda bilder sa ni far klara er utan :)
Efter att brannan avtagit lite under nagra dagar med regn sa kom vi fram till Cahuita, cirka trettio minuter norr om var forra destination Puerto Viejo de Talamanca. Vi kom fram pa eftermiddagen, hittade ett hostel till okej pris och gick sedan for att ata middag. Det vi sa innan vi kom till Cahuita var att vi skulle stanna dar samma dag som vi kom och sedan aka vidare mot vastkusten morgonen darpa, men efter att Anton sagt sitt om hurvida han ville aka eller inte sa borjade de andra tanka efter och andra sig till att stanna en hel dag till. Det gjorde vi ratt i.
Vi vaknade upp, packade vara vaskor med kamera och solkram, handlade lite picknick och begav oss mot ingangen till Cahuitas nationalpark. Vi besokte parken en snabbis dagen innan men hann inte langt innan en vakt sa att vi inte kunde ga langre innan det blev morkt. Vi vandrade pa en stig genom en gron och frodig skog med det korallbla havet lockandes genom stammarna mot ost. Aporna skrek och lockade till ett och annat foto. Vi gick ratt sa langsamt eftersom att det var sa mycket att se! Vi lekte Tarzan i lianer, identifierade fotspar i leran och beundrade de stora myrornas highway dar de bar pa blad storre an handflatan (nastan). En tvattbjorn satt dar, en stor fjaril dar. Mycket att se helt enkelt, men efter kanske fyrtio minuters promenad kom vi utanfor skogens granser och hamnade pa en vykortsperfekt strand. Vi var lite hungriga sa vi bestamde oss for att ata lite mackor med jordnotssmor som vi hade handlat innan. Ratt var det ar skriker Anton till, det var en apa som hade skramt honom nar han rotade runt i sin vaska. Apan fick med sig Daniel och Johans pase med brod! En bit in i skogen under en gren satt apan sen och tryckte i sig hela brodet samtidigt och hanlog nastan lite mot tva besvikna herrar som onskar att de kunde klattra battre. Efter incidenten med apan ville Anton och Daniel ha varsin kokosnot. De hittade en palm med stora och mogna notter, Anton klattrade upp i ett trad bredvid palmen och borjade forsoka fa ner dem. Efter en hel del bevis pa kreativitet fick Anton tillslut ner tva notter. Att oppna en kokosnot ar svarare an man tror men de bada Robinsonarna lyckades efter hart slit fa ut varsin not ut noten (den klassiska bruna med tre hal). En schweizisk armeknivs korkskruv fungerade perfekt for att fixa ett drickhal, och sa gott det var!
Efter nagra timmars strandhang begav vi oss hemat. Halvvags tillbaka motte vi en local som visade oss tva ormar som tydligen var valdigt giftiga! Vi gick vidare och motte en grupp med tvattbjornar. Anton tyckte, dels att Martin kunde fa ta en bra bild, och dels att de sag sa snalla ut sa han ville gosa med en. Han satte sig pa huk och lockade med handen. Big mistake. Den pa utsidan gulliga tvattbjornen visade sig vara en varelse sand fran helvetet pa insidan. Nar den var tio centimeter ifran Anton liknade den mer en orm nar den attackerade hans hand! Ett kraftigt hugg senare blodde det fran en vansinnig Antons hand. GOSA ALDRIG MED VILDA DJUR OM DE HAR TANDER! Speciellt inte tvattbjornar, de ar elaka. Efter att Anton gjort allt han kunnat for att suga ut all eventuell rabiessmitta ur sina tva sar gick vi vidare hemat. Vi avslutade dagen med en bigsize ol.
Morgonen darpa tog vi bussen mot vastkusten och Santa Teresa...
Efter att brannan avtagit lite under nagra dagar med regn sa kom vi fram till Cahuita, cirka trettio minuter norr om var forra destination Puerto Viejo de Talamanca. Vi kom fram pa eftermiddagen, hittade ett hostel till okej pris och gick sedan for att ata middag. Det vi sa innan vi kom till Cahuita var att vi skulle stanna dar samma dag som vi kom och sedan aka vidare mot vastkusten morgonen darpa, men efter att Anton sagt sitt om hurvida han ville aka eller inte sa borjade de andra tanka efter och andra sig till att stanna en hel dag till. Det gjorde vi ratt i.
Vi vaknade upp, packade vara vaskor med kamera och solkram, handlade lite picknick och begav oss mot ingangen till Cahuitas nationalpark. Vi besokte parken en snabbis dagen innan men hann inte langt innan en vakt sa att vi inte kunde ga langre innan det blev morkt. Vi vandrade pa en stig genom en gron och frodig skog med det korallbla havet lockandes genom stammarna mot ost. Aporna skrek och lockade till ett och annat foto. Vi gick ratt sa langsamt eftersom att det var sa mycket att se! Vi lekte Tarzan i lianer, identifierade fotspar i leran och beundrade de stora myrornas highway dar de bar pa blad storre an handflatan (nastan). En tvattbjorn satt dar, en stor fjaril dar. Mycket att se helt enkelt, men efter kanske fyrtio minuters promenad kom vi utanfor skogens granser och hamnade pa en vykortsperfekt strand. Vi var lite hungriga sa vi bestamde oss for att ata lite mackor med jordnotssmor som vi hade handlat innan. Ratt var det ar skriker Anton till, det var en apa som hade skramt honom nar han rotade runt i sin vaska. Apan fick med sig Daniel och Johans pase med brod! En bit in i skogen under en gren satt apan sen och tryckte i sig hela brodet samtidigt och hanlog nastan lite mot tva besvikna herrar som onskar att de kunde klattra battre. Efter incidenten med apan ville Anton och Daniel ha varsin kokosnot. De hittade en palm med stora och mogna notter, Anton klattrade upp i ett trad bredvid palmen och borjade forsoka fa ner dem. Efter en hel del bevis pa kreativitet fick Anton tillslut ner tva notter. Att oppna en kokosnot ar svarare an man tror men de bada Robinsonarna lyckades efter hart slit fa ut varsin not ut noten (den klassiska bruna med tre hal). En schweizisk armeknivs korkskruv fungerade perfekt for att fixa ett drickhal, och sa gott det var!
Efter nagra timmars strandhang begav vi oss hemat. Halvvags tillbaka motte vi en local som visade oss tva ormar som tydligen var valdigt giftiga! Vi gick vidare och motte en grupp med tvattbjornar. Anton tyckte, dels att Martin kunde fa ta en bra bild, och dels att de sag sa snalla ut sa han ville gosa med en. Han satte sig pa huk och lockade med handen. Big mistake. Den pa utsidan gulliga tvattbjornen visade sig vara en varelse sand fran helvetet pa insidan. Nar den var tio centimeter ifran Anton liknade den mer en orm nar den attackerade hans hand! Ett kraftigt hugg senare blodde det fran en vansinnig Antons hand. GOSA ALDRIG MED VILDA DJUR OM DE HAR TANDER! Speciellt inte tvattbjornar, de ar elaka. Efter att Anton gjort allt han kunnat for att suga ut all eventuell rabiessmitta ur sina tva sar gick vi vidare hemat. Vi avslutade dagen med en bigsize ol.
Morgonen darpa tog vi bussen mot vastkusten och Santa Teresa...
En bro, en grans, ett nytt land
Vi lamnade alltsa ett regnigt Bocas del Toro och kom tillbaka till Almirante. Darifran tog vi en buss till Changuinola, en lite storre stad som man maste passera for att ta sig till Costa Rica. Dar tog vi annu en buss till byn Guabito som ligger precis vid gransen. Vi fick en stampel i vara pass och borjade vandringen mot grannlandet. En vandring som inte tog mer an nagra minuter pa en gammal jarnvagsbro over en flod och vipps sa var man i Costa Rica! Pa den Costa Ricanska sidan fick vi fylla i lite papper och sen var vi fria att ga. Vi gick till busshallplatsen och kopte biljetter till Puerto Viejo. Himlen oppnade sig nar vi skulle lasta pa vara grejer pa bussen. Genomblota satte vi oss pa bussen och rullade ivag. Det ar nastan otroligt hur ett land kan vara sa annorlunda an ett annat. Costa Rica valkomnade oss med fuktigare klimat och en enorm gronska!
En och en halv timme senare kom vi fram till ett hyffsat soligt Puerto Viejo. Klockan var lunch och vi at lite mat. Efter lunchen tog Martin tag i tyglarna. Han hade varit dar aret innan och kande till ett najs stalle. Det blev tjugo minuters promenad, efter det var vi framme vid Rockin' J's. Sex dollar for en hangmatta lat valdigt lockande. For er som undrar hur det ar att sova i en hangmatta sa kan vi saga att det ar mycket battre an man kan tro! Vi sov forvanansvart bra och hade inte alls ont dagen efter.
Tva natter, lite surf och lite ol senare bestamde vi oss for att aka vidare till ett i forvag starkt rekommenderat Cahuita...
En och en halv timme senare kom vi fram till ett hyffsat soligt Puerto Viejo. Klockan var lunch och vi at lite mat. Efter lunchen tog Martin tag i tyglarna. Han hade varit dar aret innan och kande till ett najs stalle. Det blev tjugo minuters promenad, efter det var vi framme vid Rockin' J's. Sex dollar for en hangmatta lat valdigt lockande. For er som undrar hur det ar att sova i en hangmatta sa kan vi saga att det ar mycket battre an man kan tro! Vi sov forvanansvart bra och hade inte alls ont dagen efter.
Tva natter, lite surf och lite ol senare bestamde vi oss for att aka vidare till ett i forvag starkt rekommenderat Cahuita...
Bocas del Tor(r)o - snarare Bocas del Blöto
Efter att ha aterhamtat oss fran vandringen sa lamnade vi bergen och Boquete for den har gangen. Bussen tog oss till den storre staden David, soder om bergen. I David stannade vi bara pa busscentralen och at en valbehovd lunch. Efter lunchen satte vi oss i nasta buss som skulle ta oss till Panamas karibiska kust och ut till ogruppen Bocas del Toro. Bussen akte upp i bergen och AC:n stangdes av, det var svalare pa hogre hojd. Vi blickade ut over oandliga bergskedjor som var tackta av djungel och pyntade med floder lite har och var. Solen borjade ga ner ungefar samtidigt som vi borjade aka ner fran bergen. Slingriga asfaltsvagar som forlorat slaget mot regnet tog oss ner till havsniva och vi var snart framme.
Fyra timmar senare kom vi fram till den lilla hamnbyn Almirante dar vi skulle aka bat ut till oarna, men va? Kom vi forsent? Vi blev, tillsammans med sex andra resenarer och deras baggage, nastan uppslangda pa en taxibils flak slirade vi ivag ner till hamnen. Utan att ha tankt pa att det kanske gar en sista bat klockan arton stog vi dar och sag pa medans en fullpackad liten bat med alldeles for stora motore r puttra ivag genom det spegelblanka vattnet. Fan.
En vänlig man kunde dock utan problem fylla sin egen bat full med dumma turister som "hamnat" fel. Batresan tog ungefar en halvtimma och delfiner vaktade baten.
Vi kom fram till ett partyredo Bocas del Toro vid sjutiden och slapade vara vaskor och brador till hostelet Mondo Taitu dar vi under kvallen utnyttjade deras formanliga glada timme.
Vi vaknade av att plattaket dundrade, kollade ut i fonstret, regn. Lag kvar i sangen. Regn. At en gratis pannkaka som inte hade platsat i djurmatshyllan. SOL! Vi smorjde in oss med solskyddsfaktor trettio och med surfbradorna under armarna stannade vi en taxi och bad honom att kora oss till Playa Bluff. Tjugo minuter senare kom vi fram till en palmvagg, vi avtalade en tid att bli hamtade av taxin och tackade for oss. Genom palmerna - strand. Vagorna sag alldeles for brutala ut for var smak. Till och med att bada verkade farligt. Efter en halvtimma tankte Anton och Daniel att de ville prova surfa anda. De paddlade ut och blev presenterade for vagornas styrka och de flyende vagornas strommar. Efter kanske fyrtio minuters slit kande deras fotter antligen sand igen. Bad vid strandkanten i vagorna och kokosnotsjakt blev dagens aktiviteter.
Innan avtalad tid kom taxin till stranden. Att det var folk i bilen kunde vi inte se forran dorrarna oppnades. Rok vallde ut och som vi trodde fanns det en taxichauffor i bilen. Han hade med sig tva tjejer som skulle till stranden. Han fragade om vi ville aka da istallet for var avtalade tid (kanske en timma innan avtal) och vi sa okej. Vi satte oss i bilen. I am sooo high boys.
Efter en taxitur med en forare som inte tyckte att det rackte att vara hog, utan som aven behovde rakna pengar och byta radiofrekvens samtidigt, kom vi tillbaka till hostelet. Vi lagade var standard middag (korv, pastasas och pasta) och gjorde oss redo for att utforska byn, nattetid. Dans, ol och... regn. Vara stylade frisyrer fanns endast pa bild och vi sprang mellan hustaken och genom vattenpolar. Som fem drankta katter kom vi tillbaka till hostelet och gav upp den dagen.
Vi vaknade av ett dundrande tak. Regn. Lag kvar i sangen. Regn. Forcerade en pannkaka som inte hade platsat i djurmatshyllan ner i vara tomma magar. Regn. Gick ut pa stan. Re...uppehall. Kollade lite butiker, satte oss vid internet. Sol? At en god lunch och drack en kall cola. Vaxlande molnighet. Gick hem och gjorde oss redo for en kvall i dansens tecken. Morkt. Glada gick vi ut pa gatan. Regn. Stannade i hostelets bar hela kvallen. Regn.
Vi vaknade av ett dundrande tak. Regn... Vid den tiden bestamde vi oss for att ge upp karibiens vykortsstrander och vajande palmer. Det var inte kul. Vi packade vara vaskor och KOM I TID till en bat som tog oss tillbaka till Almirante. Regnade det? Sjalvklart inte.
Fyra timmar senare kom vi fram till den lilla hamnbyn Almirante dar vi skulle aka bat ut till oarna, men va? Kom vi forsent? Vi blev, tillsammans med sex andra resenarer och deras baggage, nastan uppslangda pa en taxibils flak slirade vi ivag ner till hamnen. Utan att ha tankt pa att det kanske gar en sista bat klockan arton stog vi dar och sag pa medans en fullpackad liten bat med alldeles for stora motore r puttra ivag genom det spegelblanka vattnet. Fan.
En vänlig man kunde dock utan problem fylla sin egen bat full med dumma turister som "hamnat" fel. Batresan tog ungefar en halvtimma och delfiner vaktade baten.
Vi kom fram till ett partyredo Bocas del Toro vid sjutiden och slapade vara vaskor och brador till hostelet Mondo Taitu dar vi under kvallen utnyttjade deras formanliga glada timme.
Vi vaknade av att plattaket dundrade, kollade ut i fonstret, regn. Lag kvar i sangen. Regn. At en gratis pannkaka som inte hade platsat i djurmatshyllan. SOL! Vi smorjde in oss med solskyddsfaktor trettio och med surfbradorna under armarna stannade vi en taxi och bad honom att kora oss till Playa Bluff. Tjugo minuter senare kom vi fram till en palmvagg, vi avtalade en tid att bli hamtade av taxin och tackade for oss. Genom palmerna - strand. Vagorna sag alldeles for brutala ut for var smak. Till och med att bada verkade farligt. Efter en halvtimma tankte Anton och Daniel att de ville prova surfa anda. De paddlade ut och blev presenterade for vagornas styrka och de flyende vagornas strommar. Efter kanske fyrtio minuters slit kande deras fotter antligen sand igen. Bad vid strandkanten i vagorna och kokosnotsjakt blev dagens aktiviteter.
Innan avtalad tid kom taxin till stranden. Att det var folk i bilen kunde vi inte se forran dorrarna oppnades. Rok vallde ut och som vi trodde fanns det en taxichauffor i bilen. Han hade med sig tva tjejer som skulle till stranden. Han fragade om vi ville aka da istallet for var avtalade tid (kanske en timma innan avtal) och vi sa okej. Vi satte oss i bilen. I am sooo high boys.
Efter en taxitur med en forare som inte tyckte att det rackte att vara hog, utan som aven behovde rakna pengar och byta radiofrekvens samtidigt, kom vi tillbaka till hostelet. Vi lagade var standard middag (korv, pastasas och pasta) och gjorde oss redo for att utforska byn, nattetid. Dans, ol och... regn. Vara stylade frisyrer fanns endast pa bild och vi sprang mellan hustaken och genom vattenpolar. Som fem drankta katter kom vi tillbaka till hostelet och gav upp den dagen.
Vi vaknade av ett dundrande tak. Regn. Lag kvar i sangen. Regn. Forcerade en pannkaka som inte hade platsat i djurmatshyllan ner i vara tomma magar. Regn. Gick ut pa stan. Re...uppehall. Kollade lite butiker, satte oss vid internet. Sol? At en god lunch och drack en kall cola. Vaxlande molnighet. Gick hem och gjorde oss redo for en kvall i dansens tecken. Morkt. Glada gick vi ut pa gatan. Regn. Stannade i hostelets bar hela kvallen. Regn.
Vi vaknade av ett dundrande tak. Regn... Vid den tiden bestamde vi oss for att ge upp karibiens vykortsstrander och vajande palmer. Det var inte kul. Vi packade vara vaskor och KOM I TID till en bat som tog oss tillbaka till Almirante. Regnade det? Sjalvklart inte.
Volcan Baru sover, inte vi!
Vi har inte tidigare skrivit om vilka som ar med pa vara aventyr nufortiden, men det ar Anton, Martin, Toby och nu aven Daniel och Johan!
Efter en dalig natts somn i Las Lajas (tva timmar?!) och en powernap pa tva fina timmar till ringde klockan kl 23.00 samma dag som vi anlant till Boquete. Vi lag i sangarna, trotta som sengangare ser ut att vara. Martin fragade: Ska vi verkligen gora detta? Anton svarade: Hell yeah!
Innan var powernap hade vi packat varsin vaska innehallande ficklampa, extra klader, macka, frukt och en snickers. Vi tog vara vaskor och gick ut till var vantande taxi som vi bestallt innan pa kvallen. Taxin tog oss upp mot Basecamp men slappte av oss en kilometer innan. Varfor forstod inte ens var spansktalande medresenar Daniel. Vi tog oss upp till stugan dar vandringsleden borjar. Det var dar man skulle skriva in sig och betala den obligatoriska parkavgiften, men ingen var dar! Vi borjade undra lite varfor det inte var nagra andra vandrare dar men kom fram till att de sakert borjade tidigare, nyborjare behover ju mer tid ;)
Kl 00.00 borjade vi vandra mot Barus topp pa 3475 meter.
Vi maste erkanna (utan att ha erkant det for varann under vandringen) att vi ville vanda om i borjan. Det var otroligt brant och tung grusvag. Det var inte toppen som var malet i borjan, det var att ta sig de tio metrarna som vi kunde se med vara ficklampor.
Timmarna gick. Vi hade tva-minuterspauser varje halvtimma dar vi drack lite vatten och kanske at en kaka. Det var skyltar med ojamna mellanrum som visade hur langt vi hade gatt, och saklart, hur langt det var kvar...
Klockan narmade sig fyra pa morgonen nar vi stotte pa det forsta livstecknet pa leden (forutom ljuden av faglar, apor och pumor), det var den svenske vandraren Olle som satt och fros. Vi befann oss i samma hojd som molnen vanligtvis brukar vara och det var inte manga plusgrader. Olle tankte att det var kallare och blasigare pa toppen och att han vandrade for snabbt. Vi stannade en stund och tog pa oss mer klader (inte Martin, han chockade Anton med sin daliga planering) och gick vidare. Vi ville inte riskera att vanta pa toppen for lange innan solen gick upp sa vi borjade ta fler pauser och aven bilda "Pingvinringar" dar vi stod nastan obekvamt tatt for att fa upp lite varme.
Tillslut sag vi de roda lamporna fran antennenerna pa toppen och vi fylldes med hopp!
Nar vi befann oss en halvtimma fran toppen blev det faktiskt varmare vindar (!), men fortfarande stabila, ensiffriga, celsiusgrader!
Kl. 05.45 nadde vi tillslut toppen av Panama!
Vi var kalla, nagot overtrotta men lyckliga att vi klarade vagen dit! Vi tog oss ytterligare nagra meter over havet upp till det klassiska korset som finns pa de hogsta topparna och invantade soluppgangen. Och vilken soluppgang.
Vinden var noll, molnen var nastan noll men lyckan var tio av tio.
Efter den godaste snickersen nagonsin och en klunk ur en fin flaska med Abuelo-rom sa inledde vi var vandring ner. Och det var forst pa vagen ner vi insag hur vacker vandringsleden var, men framforallt hur lang den egentligen var!
Overallt var det blommor i olika farger, frodiga skogar over berg sa langt man kunde se och backar sa branta att vi inte ens kom ihag att vi hade vandrat dar tidigare tills vi sag vara fotspar som var pavag upp for berget...
Kl. 12.00 kom vi antligen fram till basecamp igen, denna gangen fanns det manniskor dar och vi fick skriva in oss sa att de visste vilka som vandrade pa berget (?) och aven betala fem dollar var.
ONT I KROPPEN, somnbrist, vatskebrist, naringsbrist. Vid det har laget hade det varit skont att ta en efterlangtat tupplur, men inte det!
Efter en oh sa god lunch bestamde vi oss att dagen inte var slut. Vi hade last om varma kallor som skulle finnas i narheten och vara kroppar skrek efter lite spa. Vi tog en taxi med snudd pa sjalvmordsforsok till en busshallplats i nowhere och blev tillsagda att ga i atta minuter, sen tjugo minuter, tillslut en halvtimme om man var snabb. Efter en tidigare vandring pa tolv timmar var vi inte supersnabba. Det tog oss femtio minuter! Skall noteras dock att vagen dit inte var en halvtimme med frascha ben. Vi gick pa sma stigar genom skogen och kom fram till ett litet bebyggt omrade, Det borjade osregna och vi sjonk ner i de fyrtio grader varma kallorna och kroppen forsvann.
Ytterligare femtio minuters vandring, femton minuter vantan pa den sjalvmordsbenagne taxichafforen och en vansinnesfard tillbaka till Boquete gick vara kroppar, efter totalt 14 timmars vandring, pa auto-pilot in till vara sangar och drommarna tog vid.
To be continued...
Efter en dalig natts somn i Las Lajas (tva timmar?!) och en powernap pa tva fina timmar till ringde klockan kl 23.00 samma dag som vi anlant till Boquete. Vi lag i sangarna, trotta som sengangare ser ut att vara. Martin fragade: Ska vi verkligen gora detta? Anton svarade: Hell yeah!
Innan var powernap hade vi packat varsin vaska innehallande ficklampa, extra klader, macka, frukt och en snickers. Vi tog vara vaskor och gick ut till var vantande taxi som vi bestallt innan pa kvallen. Taxin tog oss upp mot Basecamp men slappte av oss en kilometer innan. Varfor forstod inte ens var spansktalande medresenar Daniel. Vi tog oss upp till stugan dar vandringsleden borjar. Det var dar man skulle skriva in sig och betala den obligatoriska parkavgiften, men ingen var dar! Vi borjade undra lite varfor det inte var nagra andra vandrare dar men kom fram till att de sakert borjade tidigare, nyborjare behover ju mer tid ;)
Kl 00.00 borjade vi vandra mot Barus topp pa 3475 meter.
Vi maste erkanna (utan att ha erkant det for varann under vandringen) att vi ville vanda om i borjan. Det var otroligt brant och tung grusvag. Det var inte toppen som var malet i borjan, det var att ta sig de tio metrarna som vi kunde se med vara ficklampor.
Timmarna gick. Vi hade tva-minuterspauser varje halvtimma dar vi drack lite vatten och kanske at en kaka. Det var skyltar med ojamna mellanrum som visade hur langt vi hade gatt, och saklart, hur langt det var kvar...
Klockan narmade sig fyra pa morgonen nar vi stotte pa det forsta livstecknet pa leden (forutom ljuden av faglar, apor och pumor), det var den svenske vandraren Olle som satt och fros. Vi befann oss i samma hojd som molnen vanligtvis brukar vara och det var inte manga plusgrader. Olle tankte att det var kallare och blasigare pa toppen och att han vandrade for snabbt. Vi stannade en stund och tog pa oss mer klader (inte Martin, han chockade Anton med sin daliga planering) och gick vidare. Vi ville inte riskera att vanta pa toppen for lange innan solen gick upp sa vi borjade ta fler pauser och aven bilda "Pingvinringar" dar vi stod nastan obekvamt tatt for att fa upp lite varme.
Tillslut sag vi de roda lamporna fran antennenerna pa toppen och vi fylldes med hopp!
Nar vi befann oss en halvtimma fran toppen blev det faktiskt varmare vindar (!), men fortfarande stabila, ensiffriga, celsiusgrader!
Kl. 05.45 nadde vi tillslut toppen av Panama!
Vi var kalla, nagot overtrotta men lyckliga att vi klarade vagen dit! Vi tog oss ytterligare nagra meter over havet upp till det klassiska korset som finns pa de hogsta topparna och invantade soluppgangen. Och vilken soluppgang.
Vinden var noll, molnen var nastan noll men lyckan var tio av tio.
Allt eftersom solen kom narmre och narmre horisontens grans blickade vi ut over stora bergskedjor, djupa dalar, Boquete dar allt borjade! Vid horisonten i ost sag vi Karibiska havet och i vast sag vi Stilla havet. Bakom vulkanen lekte solen lekar och bildade en gigantisk skugga av en pyramid (vulkanen) som fangade allas blickar. Kroppen fylldes av valbehag och varme och vi ville aldrig att det skulle ta slut.
Efter den godaste snickersen nagonsin och en klunk ur en fin flaska med Abuelo-rom sa inledde vi var vandring ner. Och det var forst pa vagen ner vi insag hur vacker vandringsleden var, men framforallt hur lang den egentligen var!
Overallt var det blommor i olika farger, frodiga skogar over berg sa langt man kunde se och backar sa branta att vi inte ens kom ihag att vi hade vandrat dar tidigare tills vi sag vara fotspar som var pavag upp for berget...
Kl. 12.00 kom vi antligen fram till basecamp igen, denna gangen fanns det manniskor dar och vi fick skriva in oss sa att de visste vilka som vandrade pa berget (?) och aven betala fem dollar var.
ONT I KROPPEN, somnbrist, vatskebrist, naringsbrist. Vid det har laget hade det varit skont att ta en efterlangtat tupplur, men inte det!
Efter en oh sa god lunch bestamde vi oss att dagen inte var slut. Vi hade last om varma kallor som skulle finnas i narheten och vara kroppar skrek efter lite spa. Vi tog en taxi med snudd pa sjalvmordsforsok till en busshallplats i nowhere och blev tillsagda att ga i atta minuter, sen tjugo minuter, tillslut en halvtimme om man var snabb. Efter en tidigare vandring pa tolv timmar var vi inte supersnabba. Det tog oss femtio minuter! Skall noteras dock att vagen dit inte var en halvtimme med frascha ben. Vi gick pa sma stigar genom skogen och kom fram till ett litet bebyggt omrade, Det borjade osregna och vi sjonk ner i de fyrtio grader varma kallorna och kroppen forsvann.
Ytterligare femtio minuters vandring, femton minuter vantan pa den sjalvmordsbenagne taxichafforen och en vansinnesfard tillbaka till Boquete gick vara kroppar, efter totalt 14 timmars vandring, pa auto-pilot in till vara sangar och drommarna tog vid.
To be continued...
Boquete och vagen dit
Efter Santa Catalina tog vinden oss fyra timmar och guppiga vagar till Las Lajas pa Panamas sydkust. Las Lajas ar en liten by som vi inte stannade i, vi akte direkt till stranden dar vi bodde pa ett hostel som haft sina glansdagar nagon gang pa 80-talet. Slitna rum dar vi var de enda som bodde. Inga myggnat vid fonstren och ingen flakt. Efter en kvall pa en reggaebar med nagra fina Balboas gick vi under stjarnorna langs med stranden till vart boende.
Hur vi tog oss igenom natten vet jag inte. Med svetten drypandes och myggorna surrandes sa steg solen trots allt upp annu en gang och vi hoppades pa bra surf. Var det bra surf? Vi hade hort det men idag var ingen bra dag sa vi kande bara att vi ville ivag.
Vi packade vara saker och begav oss mot bergen och staden Boquete.
Boquete ar en fin stad, eller by, som ligger omringad av hoga, grona berg pa 1000 meters hojd over havet. Panamas Napa Valley vad galler kaffe (Ni som har tur kanske far smaka pa en kopp som kommer med hem)! Men det var inte kaffet som lockade oss till denna bergsomringade stad, det var vulkanen Baru!
Fortsattning foljer...
Hur vi tog oss igenom natten vet jag inte. Med svetten drypandes och myggorna surrandes sa steg solen trots allt upp annu en gang och vi hoppades pa bra surf. Var det bra surf? Vi hade hort det men idag var ingen bra dag sa vi kande bara att vi ville ivag.
Vi packade vara saker och begav oss mot bergen och staden Boquete.
Boquete ar en fin stad, eller by, som ligger omringad av hoga, grona berg pa 1000 meters hojd over havet. Panamas Napa Valley vad galler kaffe (Ni som har tur kanske far smaka pa en kopp som kommer med hem)! Men det var inte kaffet som lockade oss till denna bergsomringade stad, det var vulkanen Baru!
Fortsattning foljer...
Santa Catalina - En sammanfattning
Forst vill vi saga att vi gor sa himla mycket roliga grejer hela tiden, det ar darfor vi inte har varit sa aktiva har! Men vi siktar pa en andring...
Santa Catalina fick en plats i vara hjartan efter att vi spenderat over tva veckor dar!
Vi bodde hos en av Panamas basta surfare och Santa Catalinas surfpionjar, Orlando "Rolo" Ortega som driver hostelet/hotelet Cababas Rolo. Ett mycket trevligt stalle dar vi fordrev vara dagar genom att hanga i goa hangmattor och laga goda luncher och middagar!
Dagarna i Santa Catalina bestod av: Vakna, surfa, frukost, chilla (hangmatta, kortspel), lunch, chilla, ev dagens handelse (tex, tvatta, vaxa bradan osv), kvallssurf, middag med en ol och sedan umgas med roliga manniskor for att sedan lagga oss med flakten pa lagsta nivan (for kallt annars).
Sa har sag vara dagar ut i mer an tva veckor. Vi kopte varsin brada som vi tar med oss overallt och vi borjar bli duktiga surfare!
Santa Catalina fick en plats i vara hjartan efter att vi spenderat over tva veckor dar!
Vi bodde hos en av Panamas basta surfare och Santa Catalinas surfpionjar, Orlando "Rolo" Ortega som driver hostelet/hotelet Cababas Rolo. Ett mycket trevligt stalle dar vi fordrev vara dagar genom att hanga i goa hangmattor och laga goda luncher och middagar!
Dagarna i Santa Catalina bestod av: Vakna, surfa, frukost, chilla (hangmatta, kortspel), lunch, chilla, ev dagens handelse (tex, tvatta, vaxa bradan osv), kvallssurf, middag med en ol och sedan umgas med roliga manniskor for att sedan lagga oss med flakten pa lagsta nivan (for kallt annars).
Sa har sag vara dagar ut i mer an tva veckor. Vi kopte varsin brada som vi tar med oss overallt och vi borjar bli duktiga surfare!
Robinson Crusoe - vem ar det?
Efter att ha akt med Colin McRae pa en vag gjord av grevè ost sa har vi nu alltsa kommit fram till den genuina surfbyn Santa Catalina. Dagarna bestar av farsk frukt, nybakade empenadas, stekande sol och svajande palmer over vita strander. Byn har klarat sig fran den varsta turismen (an sa lange) och man koper nyplockade vattenmeloner, ananasar och bananer av en bil som kommer varannan dag, man koper sin farska fisk av fiskarna nar de kommer in pa kvallen, man gar pa den dolda stigen en bit in i djunglen for att kopa sina rykande farska empenadas pa morgonen innan man gar en liten promenad till faglarnas sanger for att komma till favorit stranden. Nar man har gjort allt detta? Da ligger man i en skon hangmatta i skuggan, kanske laser man boken om Robinson Crusoe? Om nagon nu skulle gora det sa kan jag be er att slanga den boken. Las detta istallet:
Allt borjade en tidig morgon. Vi satt och at frukost tillsammans med en engelsman, Toby, och en amerikan, Bryan, och funderade over vad dagen skulle kunna erbjuda. Toby och Bryan skojade om att vi skulle tavla om vem som kunde simma snabbast till on som ligger (till synes) hyffsat nara stranden dar vi bor. Skojandet blev allvar och vi utrustade oss med simfenor och cyklop.
Bryan, Toby och Martin radade upp sig pa startlinjen en bit ut pa den lagvattensdrabbade stranden. Anton hade planerat att agera fotograf!
Ready, set, GO!
Startskottet gick och de tre musketorerna sprang allt var de kunde ut i vattnet for att vinna vadet som innebar att forloraren bjod pa middag och en ol. Bryan tog taten medans Martin och Toby hade ett race sinsemellan. Halvvags till andra on forstod vi hur langt det egentligen var. femtio minuter senare kravlade sig Bryan upp pa den avlagsna on som vinnare, tvaa kom lite ovantat kameramannen Anton som trots sitt handikapp med en kamera i ena handen visade sig vara en skicklig simmare. Trea kom Toby och Martin kom pa en stark fjardeplats.
Det var det varsta jag gjort! Sa Martin sa fort han slapat sig ur det turkosa vattnet.
Val pa land beskadade vi en o som inte sett turismens dagar och vita strander samsades med turkos vatten och vassa klippor. Vi blickade tillbaka mot Santa Catalina. Simmade vi sa langt?!
Hungern tog vid och vi forsokte att fa ner kokosnotter, vilket visade sig vara svarare an man kan tro. Helt plotsligt kom det tva av ons skygga invanare. De larde oss konsten att jaga hummer utan att fanga nagot. Hungriga och uppgivna ville vi ta oss tillbaka till Santa Catalina, men vinden hade okat och strommarna var foradiska sa vi vagade inte simma igen. Pa stranden lag det mangder med bambustockar och annat skrap som vinden och haven tagit med sig. Akta overlevare som vi ar kommer vi pa den geniala idén att bygga en egen flotte! Arbetet delades upp och Anton och Toby gick ivag for att leta efter material som kunde binda ihop bambustockarna som Martin och Bryan samlade ihop. Timmar senare lag flotten fardig for sjosattning! Tillsammans bar de fyra Robinsonarna flotten ner till vattnet och blev inte forvanade over att den flot!
Tva personer fick sitta pa flotten och paddla medans tva fick simma bakom och putta pa. Nar vi borjade var overfard ropar en av invanarna: Tiburones, tiburones!. Att detta betydde haj visste de flesta av oss. Att det fanns tigerhaj, tjurhaj och sa vidare, ville vi helst inte ha vetat. Behall lugnet i stolen dar hemma, det varsta vi sag var en stor (STOR) skoldpadda som skramde livet ur Martin som trodde att det var en haj.
Vi paddlade pa med siktet installt, och med malet att overleva.
Efter mer an en timma nadde vara fotter antligen bottnen, vi var framme!
Sa, Robinson Crusoe? Vem ar det?
Allt borjade en tidig morgon. Vi satt och at frukost tillsammans med en engelsman, Toby, och en amerikan, Bryan, och funderade over vad dagen skulle kunna erbjuda. Toby och Bryan skojade om att vi skulle tavla om vem som kunde simma snabbast till on som ligger (till synes) hyffsat nara stranden dar vi bor. Skojandet blev allvar och vi utrustade oss med simfenor och cyklop.
Bryan, Toby och Martin radade upp sig pa startlinjen en bit ut pa den lagvattensdrabbade stranden. Anton hade planerat att agera fotograf!
Ready, set, GO!
Startskottet gick och de tre musketorerna sprang allt var de kunde ut i vattnet for att vinna vadet som innebar att forloraren bjod pa middag och en ol. Bryan tog taten medans Martin och Toby hade ett race sinsemellan. Halvvags till andra on forstod vi hur langt det egentligen var. femtio minuter senare kravlade sig Bryan upp pa den avlagsna on som vinnare, tvaa kom lite ovantat kameramannen Anton som trots sitt handikapp med en kamera i ena handen visade sig vara en skicklig simmare. Trea kom Toby och Martin kom pa en stark fjardeplats.
Det var det varsta jag gjort! Sa Martin sa fort han slapat sig ur det turkosa vattnet.
Val pa land beskadade vi en o som inte sett turismens dagar och vita strander samsades med turkos vatten och vassa klippor. Vi blickade tillbaka mot Santa Catalina. Simmade vi sa langt?!
Hungern tog vid och vi forsokte att fa ner kokosnotter, vilket visade sig vara svarare an man kan tro. Helt plotsligt kom det tva av ons skygga invanare. De larde oss konsten att jaga hummer utan att fanga nagot. Hungriga och uppgivna ville vi ta oss tillbaka till Santa Catalina, men vinden hade okat och strommarna var foradiska sa vi vagade inte simma igen. Pa stranden lag det mangder med bambustockar och annat skrap som vinden och haven tagit med sig. Akta overlevare som vi ar kommer vi pa den geniala idén att bygga en egen flotte! Arbetet delades upp och Anton och Toby gick ivag for att leta efter material som kunde binda ihop bambustockarna som Martin och Bryan samlade ihop. Timmar senare lag flotten fardig for sjosattning! Tillsammans bar de fyra Robinsonarna flotten ner till vattnet och blev inte forvanade over att den flot!
Tva personer fick sitta pa flotten och paddla medans tva fick simma bakom och putta pa. Nar vi borjade var overfard ropar en av invanarna: Tiburones, tiburones!. Att detta betydde haj visste de flesta av oss. Att det fanns tigerhaj, tjurhaj och sa vidare, ville vi helst inte ha vetat. Behall lugnet i stolen dar hemma, det varsta vi sag var en stor (STOR) skoldpadda som skramde livet ur Martin som trodde att det var en haj.
Vi paddlade pa med siktet installt, och med malet att overleva.
Efter mer an en timma nadde vara fotter antligen bottnen, vi var framme!
Sa, Robinson Crusoe? Vem ar det?
Panama City to Santa Catalina!
Kort sammanfattning om vad vi har gjort sen vi sist skrev! :)
- Det blev ingenting med cyklingen pa oarna i Panama City, for att vi fick reda pa att man inte fick vistas i staden utan klader pa overkroppen, och bonabranna vill vi inte ha! Sa vi struntade i det! Istallet sa tankte vi att vi skulle aka ut till den gamla delen av staden, Casco Viejo. Men tidsoptimister som vi ar, och pga ett ganska langsamt buss system sa tog det oss lite langre tid an vad vi egentligen hade tankt oss. Sa nar vi antligen kom fram borjade det att skymma, och en hel del konstiga manniskor borjade komma fram pa gatorna, startin to get creapy here! Men vi tankte att vi anda skulle fortsatta in i Casco Viejo sa att vi iaf hade sett det. Det gick inte! Utanfor stadsdelen, som ar en av dom finare i Panama City, stod det en hel del vakter och blockerde vagen for oss! Sa in dar kom vi inte. Men da tankte vi att det ar inte mer med det och borjade dra oss lite latt darifran. Folk borjade ganska snabbt narma sig oss, och vi hoppade snabbt in i narmsta taxi som tog oss hela vagen tillbaka till hostelet!
Dagen efter denna handelserika tur tankte vi att vi skulle fortsatta var Panama tour med en resa till San Carlos. En liten by med en del fina strander dar vi tankte att vi skulle kunna kopa oss varsin brada och surfa lite. :)
Vi tog en lokal buss som tog oss till en stor bussterminal dar vi senare skulle ta en buss till San Carlos! Bussturen gick bra anda till slutet da vi trodde att andstationen var San Carlos, men sa var icke fallet. Men som tur var sa hamnade vi bara 5 minuter for langt och dar fanns det ocksa ett fint stalle att bo pa sa vi checkade in dar.
Men nagon surf blev det inte for oss, for det fanns inga brador att kopa och att hyra blev alldeles for dyrt. Sa vi stannade bara 2 natter, men vi hade en trevlig tid dar anda.
Efter de 2 natterna tog vi en buss till Santa catalina dar vi ar nu!
25 timmar och annu fler grader senare...
Total restid: 25 timmar.
Temperaturskillnad mot Sverige: Minst +30 grader.
Det borjade vid 4 tiden pa torsdag natt. Martins valdigt snalla pappa Bengt korde oss till Landvetter flygplats dar resan tog fart pa riktigt. Flyget gick kl 07.00 till Paris. Fran Paris bar det av mot Atlanta, lang flygning med ganska illa turbulens over England (jag trodde att vi skulle do). Fyra filmer och nagra armhavningar att gora senare landade vi i ett ruggigt, tre gradigt Atlanta. Vi var hungriga, och framforallt torstiga, sa vi satte oss pa en fin pub inne pa flygplatsen och bestallde in varsin cheesburger with fries och en mycket fin och mycket kall Samuel Adams Boston Lager.
17.30 lokal tid (sex timmar efter svensk tid) gick planet till Panama City, vi hade inte kunnat sova pa tidigare flyg men denna gang fick vi tre saten var och lyckades komma ikapp John Blund lite iallafall. Innan landning gav piloten oss en nagot att langta efter "Gound temperature is 28 degrees". Klockan 22.00 fick vi mota varmevaggen och det kandes helt okej ;) Vi tog, tillsammans med tva svenskar vi traffat pa flyget, en taxi till vart hostel Panama by Luis dar vi sitter nu! Klockan ar runt lunch och vi har redan hunnit med att ga en tva timmar lang promenad (vilsegang) i Panama City. Snart ska vi ta en taxi till ett stalle i utkanten av staden dar vi ska hyra cyklar och cykla runt pa sma oar :) Forhoppningsvis aven ta ett efterlangtat dopp i det stora bla.
Vi har inget att klaga pa, forutom amerikanare som klagar! Sol, varme och kalla Balboa, we can get used to this.
/Lifecrew
PS: Fragor som kan ha uppkommit dar hemma: Varfor i h*****e gor ni armhavningar pa semestern?! Svar: En kall = Tio armhavningar och tio situps. Believe it or not.
Life, here we come!
Detta kommer att vara vara Anton och Martins dagbok under vår World Tour 2011! Ni kommer att få följa med oss på en oförglömlig resa genom Panamas täta regnskogar, längs Costa Ricas vita stränder, till filmernas stad Los Angeles, över till surfingens barndomsöar Hawaii, och sedan till the classic New York. Nu kör vi! Lifestaff
