Volcan Baru sover, inte vi!
Vi har inte tidigare skrivit om vilka som ar med pa vara aventyr nufortiden, men det ar Anton, Martin, Toby och nu aven Daniel och Johan!
Efter en dalig natts somn i Las Lajas (tva timmar?!) och en powernap pa tva fina timmar till ringde klockan kl 23.00 samma dag som vi anlant till Boquete. Vi lag i sangarna, trotta som sengangare ser ut att vara. Martin fragade: Ska vi verkligen gora detta? Anton svarade: Hell yeah!
Innan var powernap hade vi packat varsin vaska innehallande ficklampa, extra klader, macka, frukt och en snickers. Vi tog vara vaskor och gick ut till var vantande taxi som vi bestallt innan pa kvallen. Taxin tog oss upp mot Basecamp men slappte av oss en kilometer innan. Varfor forstod inte ens var spansktalande medresenar Daniel. Vi tog oss upp till stugan dar vandringsleden borjar. Det var dar man skulle skriva in sig och betala den obligatoriska parkavgiften, men ingen var dar! Vi borjade undra lite varfor det inte var nagra andra vandrare dar men kom fram till att de sakert borjade tidigare, nyborjare behover ju mer tid ;)
Kl 00.00 borjade vi vandra mot Barus topp pa 3475 meter.
Vi maste erkanna (utan att ha erkant det for varann under vandringen) att vi ville vanda om i borjan. Det var otroligt brant och tung grusvag. Det var inte toppen som var malet i borjan, det var att ta sig de tio metrarna som vi kunde se med vara ficklampor.
Timmarna gick. Vi hade tva-minuterspauser varje halvtimma dar vi drack lite vatten och kanske at en kaka. Det var skyltar med ojamna mellanrum som visade hur langt vi hade gatt, och saklart, hur langt det var kvar...
Klockan narmade sig fyra pa morgonen nar vi stotte pa det forsta livstecknet pa leden (forutom ljuden av faglar, apor och pumor), det var den svenske vandraren Olle som satt och fros. Vi befann oss i samma hojd som molnen vanligtvis brukar vara och det var inte manga plusgrader. Olle tankte att det var kallare och blasigare pa toppen och att han vandrade for snabbt. Vi stannade en stund och tog pa oss mer klader (inte Martin, han chockade Anton med sin daliga planering) och gick vidare. Vi ville inte riskera att vanta pa toppen for lange innan solen gick upp sa vi borjade ta fler pauser och aven bilda "Pingvinringar" dar vi stod nastan obekvamt tatt for att fa upp lite varme.
Tillslut sag vi de roda lamporna fran antennenerna pa toppen och vi fylldes med hopp!
Nar vi befann oss en halvtimma fran toppen blev det faktiskt varmare vindar (!), men fortfarande stabila, ensiffriga, celsiusgrader!
Kl. 05.45 nadde vi tillslut toppen av Panama!
Vi var kalla, nagot overtrotta men lyckliga att vi klarade vagen dit! Vi tog oss ytterligare nagra meter over havet upp till det klassiska korset som finns pa de hogsta topparna och invantade soluppgangen. Och vilken soluppgang.
Vinden var noll, molnen var nastan noll men lyckan var tio av tio.
Efter den godaste snickersen nagonsin och en klunk ur en fin flaska med Abuelo-rom sa inledde vi var vandring ner. Och det var forst pa vagen ner vi insag hur vacker vandringsleden var, men framforallt hur lang den egentligen var!
Overallt var det blommor i olika farger, frodiga skogar over berg sa langt man kunde se och backar sa branta att vi inte ens kom ihag att vi hade vandrat dar tidigare tills vi sag vara fotspar som var pavag upp for berget...
Kl. 12.00 kom vi antligen fram till basecamp igen, denna gangen fanns det manniskor dar och vi fick skriva in oss sa att de visste vilka som vandrade pa berget (?) och aven betala fem dollar var.
ONT I KROPPEN, somnbrist, vatskebrist, naringsbrist. Vid det har laget hade det varit skont att ta en efterlangtat tupplur, men inte det!
Efter en oh sa god lunch bestamde vi oss att dagen inte var slut. Vi hade last om varma kallor som skulle finnas i narheten och vara kroppar skrek efter lite spa. Vi tog en taxi med snudd pa sjalvmordsforsok till en busshallplats i nowhere och blev tillsagda att ga i atta minuter, sen tjugo minuter, tillslut en halvtimme om man var snabb. Efter en tidigare vandring pa tolv timmar var vi inte supersnabba. Det tog oss femtio minuter! Skall noteras dock att vagen dit inte var en halvtimme med frascha ben. Vi gick pa sma stigar genom skogen och kom fram till ett litet bebyggt omrade, Det borjade osregna och vi sjonk ner i de fyrtio grader varma kallorna och kroppen forsvann.
Ytterligare femtio minuters vandring, femton minuter vantan pa den sjalvmordsbenagne taxichafforen och en vansinnesfard tillbaka till Boquete gick vara kroppar, efter totalt 14 timmars vandring, pa auto-pilot in till vara sangar och drommarna tog vid.
To be continued...
Efter en dalig natts somn i Las Lajas (tva timmar?!) och en powernap pa tva fina timmar till ringde klockan kl 23.00 samma dag som vi anlant till Boquete. Vi lag i sangarna, trotta som sengangare ser ut att vara. Martin fragade: Ska vi verkligen gora detta? Anton svarade: Hell yeah!
Innan var powernap hade vi packat varsin vaska innehallande ficklampa, extra klader, macka, frukt och en snickers. Vi tog vara vaskor och gick ut till var vantande taxi som vi bestallt innan pa kvallen. Taxin tog oss upp mot Basecamp men slappte av oss en kilometer innan. Varfor forstod inte ens var spansktalande medresenar Daniel. Vi tog oss upp till stugan dar vandringsleden borjar. Det var dar man skulle skriva in sig och betala den obligatoriska parkavgiften, men ingen var dar! Vi borjade undra lite varfor det inte var nagra andra vandrare dar men kom fram till att de sakert borjade tidigare, nyborjare behover ju mer tid ;)
Kl 00.00 borjade vi vandra mot Barus topp pa 3475 meter.
Vi maste erkanna (utan att ha erkant det for varann under vandringen) att vi ville vanda om i borjan. Det var otroligt brant och tung grusvag. Det var inte toppen som var malet i borjan, det var att ta sig de tio metrarna som vi kunde se med vara ficklampor.
Timmarna gick. Vi hade tva-minuterspauser varje halvtimma dar vi drack lite vatten och kanske at en kaka. Det var skyltar med ojamna mellanrum som visade hur langt vi hade gatt, och saklart, hur langt det var kvar...
Klockan narmade sig fyra pa morgonen nar vi stotte pa det forsta livstecknet pa leden (forutom ljuden av faglar, apor och pumor), det var den svenske vandraren Olle som satt och fros. Vi befann oss i samma hojd som molnen vanligtvis brukar vara och det var inte manga plusgrader. Olle tankte att det var kallare och blasigare pa toppen och att han vandrade for snabbt. Vi stannade en stund och tog pa oss mer klader (inte Martin, han chockade Anton med sin daliga planering) och gick vidare. Vi ville inte riskera att vanta pa toppen for lange innan solen gick upp sa vi borjade ta fler pauser och aven bilda "Pingvinringar" dar vi stod nastan obekvamt tatt for att fa upp lite varme.
Tillslut sag vi de roda lamporna fran antennenerna pa toppen och vi fylldes med hopp!
Nar vi befann oss en halvtimma fran toppen blev det faktiskt varmare vindar (!), men fortfarande stabila, ensiffriga, celsiusgrader!
Kl. 05.45 nadde vi tillslut toppen av Panama!
Vi var kalla, nagot overtrotta men lyckliga att vi klarade vagen dit! Vi tog oss ytterligare nagra meter over havet upp till det klassiska korset som finns pa de hogsta topparna och invantade soluppgangen. Och vilken soluppgang.
Vinden var noll, molnen var nastan noll men lyckan var tio av tio.
Allt eftersom solen kom narmre och narmre horisontens grans blickade vi ut over stora bergskedjor, djupa dalar, Boquete dar allt borjade! Vid horisonten i ost sag vi Karibiska havet och i vast sag vi Stilla havet. Bakom vulkanen lekte solen lekar och bildade en gigantisk skugga av en pyramid (vulkanen) som fangade allas blickar. Kroppen fylldes av valbehag och varme och vi ville aldrig att det skulle ta slut.
Efter den godaste snickersen nagonsin och en klunk ur en fin flaska med Abuelo-rom sa inledde vi var vandring ner. Och det var forst pa vagen ner vi insag hur vacker vandringsleden var, men framforallt hur lang den egentligen var!
Overallt var det blommor i olika farger, frodiga skogar over berg sa langt man kunde se och backar sa branta att vi inte ens kom ihag att vi hade vandrat dar tidigare tills vi sag vara fotspar som var pavag upp for berget...
Kl. 12.00 kom vi antligen fram till basecamp igen, denna gangen fanns det manniskor dar och vi fick skriva in oss sa att de visste vilka som vandrade pa berget (?) och aven betala fem dollar var.
ONT I KROPPEN, somnbrist, vatskebrist, naringsbrist. Vid det har laget hade det varit skont att ta en efterlangtat tupplur, men inte det!
Efter en oh sa god lunch bestamde vi oss att dagen inte var slut. Vi hade last om varma kallor som skulle finnas i narheten och vara kroppar skrek efter lite spa. Vi tog en taxi med snudd pa sjalvmordsforsok till en busshallplats i nowhere och blev tillsagda att ga i atta minuter, sen tjugo minuter, tillslut en halvtimme om man var snabb. Efter en tidigare vandring pa tolv timmar var vi inte supersnabba. Det tog oss femtio minuter! Skall noteras dock att vagen dit inte var en halvtimme med frascha ben. Vi gick pa sma stigar genom skogen och kom fram till ett litet bebyggt omrade, Det borjade osregna och vi sjonk ner i de fyrtio grader varma kallorna och kroppen forsvann.
Ytterligare femtio minuters vandring, femton minuter vantan pa den sjalvmordsbenagne taxichafforen och en vansinnesfard tillbaka till Boquete gick vara kroppar, efter totalt 14 timmars vandring, pa auto-pilot in till vara sangar och drommarna tog vid.
To be continued...
Kommentarer
Postat av: jim
Fy vad underbart! Lidandet är ibland den bästa kryddan! Vad man än äter efter en sådan strapats så är det godare än någonsin:)
Jag är med er i drömmarna grabs;) lev vidare
Postat av: Fredrik
Det är tur att det inte låter alldeles för gött i alla fall. =P Hoppas ni har det lika grymt på allt ni gör.
Peace
Postat av: mikael fermhede
Du skriver så himla bra anton !
Postat av: mikael fermhede
rätt många höjdmeter ni övervann !! Har nyss åkt skidor ca samma höjdmeter, men bara nerför !!
Postat av: Therese
Blir alldeless lycklig när jag läser!
Saknar er grabbar!
Trackback
