En bro, en grans, ett nytt land
Vi lamnade alltsa ett regnigt Bocas del Toro och kom tillbaka till Almirante. Darifran tog vi en buss till Changuinola, en lite storre stad som man maste passera for att ta sig till Costa Rica. Dar tog vi annu en buss till byn Guabito som ligger precis vid gransen. Vi fick en stampel i vara pass och borjade vandringen mot grannlandet. En vandring som inte tog mer an nagra minuter pa en gammal jarnvagsbro over en flod och vipps sa var man i Costa Rica! Pa den Costa Ricanska sidan fick vi fylla i lite papper och sen var vi fria att ga. Vi gick till busshallplatsen och kopte biljetter till Puerto Viejo. Himlen oppnade sig nar vi skulle lasta pa vara grejer pa bussen. Genomblota satte vi oss pa bussen och rullade ivag. Det ar nastan otroligt hur ett land kan vara sa annorlunda an ett annat. Costa Rica valkomnade oss med fuktigare klimat och en enorm gronska!
En och en halv timme senare kom vi fram till ett hyffsat soligt Puerto Viejo. Klockan var lunch och vi at lite mat. Efter lunchen tog Martin tag i tyglarna. Han hade varit dar aret innan och kande till ett najs stalle. Det blev tjugo minuters promenad, efter det var vi framme vid Rockin' J's. Sex dollar for en hangmatta lat valdigt lockande. For er som undrar hur det ar att sova i en hangmatta sa kan vi saga att det ar mycket battre an man kan tro! Vi sov forvanansvart bra och hade inte alls ont dagen efter.
Tva natter, lite surf och lite ol senare bestamde vi oss for att aka vidare till ett i forvag starkt rekommenderat Cahuita...
En och en halv timme senare kom vi fram till ett hyffsat soligt Puerto Viejo. Klockan var lunch och vi at lite mat. Efter lunchen tog Martin tag i tyglarna. Han hade varit dar aret innan och kande till ett najs stalle. Det blev tjugo minuters promenad, efter det var vi framme vid Rockin' J's. Sex dollar for en hangmatta lat valdigt lockande. For er som undrar hur det ar att sova i en hangmatta sa kan vi saga att det ar mycket battre an man kan tro! Vi sov forvanansvart bra och hade inte alls ont dagen efter.
Tva natter, lite surf och lite ol senare bestamde vi oss for att aka vidare till ett i forvag starkt rekommenderat Cahuita...
Bocas del Tor(r)o - snarare Bocas del Blöto
Efter att ha aterhamtat oss fran vandringen sa lamnade vi bergen och Boquete for den har gangen. Bussen tog oss till den storre staden David, soder om bergen. I David stannade vi bara pa busscentralen och at en valbehovd lunch. Efter lunchen satte vi oss i nasta buss som skulle ta oss till Panamas karibiska kust och ut till ogruppen Bocas del Toro. Bussen akte upp i bergen och AC:n stangdes av, det var svalare pa hogre hojd. Vi blickade ut over oandliga bergskedjor som var tackta av djungel och pyntade med floder lite har och var. Solen borjade ga ner ungefar samtidigt som vi borjade aka ner fran bergen. Slingriga asfaltsvagar som forlorat slaget mot regnet tog oss ner till havsniva och vi var snart framme.
Fyra timmar senare kom vi fram till den lilla hamnbyn Almirante dar vi skulle aka bat ut till oarna, men va? Kom vi forsent? Vi blev, tillsammans med sex andra resenarer och deras baggage, nastan uppslangda pa en taxibils flak slirade vi ivag ner till hamnen. Utan att ha tankt pa att det kanske gar en sista bat klockan arton stog vi dar och sag pa medans en fullpackad liten bat med alldeles for stora motore r puttra ivag genom det spegelblanka vattnet. Fan.
En vänlig man kunde dock utan problem fylla sin egen bat full med dumma turister som "hamnat" fel. Batresan tog ungefar en halvtimma och delfiner vaktade baten.
Vi kom fram till ett partyredo Bocas del Toro vid sjutiden och slapade vara vaskor och brador till hostelet Mondo Taitu dar vi under kvallen utnyttjade deras formanliga glada timme.
Vi vaknade av att plattaket dundrade, kollade ut i fonstret, regn. Lag kvar i sangen. Regn. At en gratis pannkaka som inte hade platsat i djurmatshyllan. SOL! Vi smorjde in oss med solskyddsfaktor trettio och med surfbradorna under armarna stannade vi en taxi och bad honom att kora oss till Playa Bluff. Tjugo minuter senare kom vi fram till en palmvagg, vi avtalade en tid att bli hamtade av taxin och tackade for oss. Genom palmerna - strand. Vagorna sag alldeles for brutala ut for var smak. Till och med att bada verkade farligt. Efter en halvtimma tankte Anton och Daniel att de ville prova surfa anda. De paddlade ut och blev presenterade for vagornas styrka och de flyende vagornas strommar. Efter kanske fyrtio minuters slit kande deras fotter antligen sand igen. Bad vid strandkanten i vagorna och kokosnotsjakt blev dagens aktiviteter.
Innan avtalad tid kom taxin till stranden. Att det var folk i bilen kunde vi inte se forran dorrarna oppnades. Rok vallde ut och som vi trodde fanns det en taxichauffor i bilen. Han hade med sig tva tjejer som skulle till stranden. Han fragade om vi ville aka da istallet for var avtalade tid (kanske en timma innan avtal) och vi sa okej. Vi satte oss i bilen. I am sooo high boys.
Efter en taxitur med en forare som inte tyckte att det rackte att vara hog, utan som aven behovde rakna pengar och byta radiofrekvens samtidigt, kom vi tillbaka till hostelet. Vi lagade var standard middag (korv, pastasas och pasta) och gjorde oss redo for att utforska byn, nattetid. Dans, ol och... regn. Vara stylade frisyrer fanns endast pa bild och vi sprang mellan hustaken och genom vattenpolar. Som fem drankta katter kom vi tillbaka till hostelet och gav upp den dagen.
Vi vaknade av ett dundrande tak. Regn. Lag kvar i sangen. Regn. Forcerade en pannkaka som inte hade platsat i djurmatshyllan ner i vara tomma magar. Regn. Gick ut pa stan. Re...uppehall. Kollade lite butiker, satte oss vid internet. Sol? At en god lunch och drack en kall cola. Vaxlande molnighet. Gick hem och gjorde oss redo for en kvall i dansens tecken. Morkt. Glada gick vi ut pa gatan. Regn. Stannade i hostelets bar hela kvallen. Regn.
Vi vaknade av ett dundrande tak. Regn... Vid den tiden bestamde vi oss for att ge upp karibiens vykortsstrander och vajande palmer. Det var inte kul. Vi packade vara vaskor och KOM I TID till en bat som tog oss tillbaka till Almirante. Regnade det? Sjalvklart inte.
Fyra timmar senare kom vi fram till den lilla hamnbyn Almirante dar vi skulle aka bat ut till oarna, men va? Kom vi forsent? Vi blev, tillsammans med sex andra resenarer och deras baggage, nastan uppslangda pa en taxibils flak slirade vi ivag ner till hamnen. Utan att ha tankt pa att det kanske gar en sista bat klockan arton stog vi dar och sag pa medans en fullpackad liten bat med alldeles for stora motore r puttra ivag genom det spegelblanka vattnet. Fan.
En vänlig man kunde dock utan problem fylla sin egen bat full med dumma turister som "hamnat" fel. Batresan tog ungefar en halvtimma och delfiner vaktade baten.
Vi kom fram till ett partyredo Bocas del Toro vid sjutiden och slapade vara vaskor och brador till hostelet Mondo Taitu dar vi under kvallen utnyttjade deras formanliga glada timme.
Vi vaknade av att plattaket dundrade, kollade ut i fonstret, regn. Lag kvar i sangen. Regn. At en gratis pannkaka som inte hade platsat i djurmatshyllan. SOL! Vi smorjde in oss med solskyddsfaktor trettio och med surfbradorna under armarna stannade vi en taxi och bad honom att kora oss till Playa Bluff. Tjugo minuter senare kom vi fram till en palmvagg, vi avtalade en tid att bli hamtade av taxin och tackade for oss. Genom palmerna - strand. Vagorna sag alldeles for brutala ut for var smak. Till och med att bada verkade farligt. Efter en halvtimma tankte Anton och Daniel att de ville prova surfa anda. De paddlade ut och blev presenterade for vagornas styrka och de flyende vagornas strommar. Efter kanske fyrtio minuters slit kande deras fotter antligen sand igen. Bad vid strandkanten i vagorna och kokosnotsjakt blev dagens aktiviteter.
Innan avtalad tid kom taxin till stranden. Att det var folk i bilen kunde vi inte se forran dorrarna oppnades. Rok vallde ut och som vi trodde fanns det en taxichauffor i bilen. Han hade med sig tva tjejer som skulle till stranden. Han fragade om vi ville aka da istallet for var avtalade tid (kanske en timma innan avtal) och vi sa okej. Vi satte oss i bilen. I am sooo high boys.
Efter en taxitur med en forare som inte tyckte att det rackte att vara hog, utan som aven behovde rakna pengar och byta radiofrekvens samtidigt, kom vi tillbaka till hostelet. Vi lagade var standard middag (korv, pastasas och pasta) och gjorde oss redo for att utforska byn, nattetid. Dans, ol och... regn. Vara stylade frisyrer fanns endast pa bild och vi sprang mellan hustaken och genom vattenpolar. Som fem drankta katter kom vi tillbaka till hostelet och gav upp den dagen.
Vi vaknade av ett dundrande tak. Regn. Lag kvar i sangen. Regn. Forcerade en pannkaka som inte hade platsat i djurmatshyllan ner i vara tomma magar. Regn. Gick ut pa stan. Re...uppehall. Kollade lite butiker, satte oss vid internet. Sol? At en god lunch och drack en kall cola. Vaxlande molnighet. Gick hem och gjorde oss redo for en kvall i dansens tecken. Morkt. Glada gick vi ut pa gatan. Regn. Stannade i hostelets bar hela kvallen. Regn.
Vi vaknade av ett dundrande tak. Regn... Vid den tiden bestamde vi oss for att ge upp karibiens vykortsstrander och vajande palmer. Det var inte kul. Vi packade vara vaskor och KOM I TID till en bat som tog oss tillbaka till Almirante. Regnade det? Sjalvklart inte.
Volcan Baru sover, inte vi!
Vi har inte tidigare skrivit om vilka som ar med pa vara aventyr nufortiden, men det ar Anton, Martin, Toby och nu aven Daniel och Johan!
Efter en dalig natts somn i Las Lajas (tva timmar?!) och en powernap pa tva fina timmar till ringde klockan kl 23.00 samma dag som vi anlant till Boquete. Vi lag i sangarna, trotta som sengangare ser ut att vara. Martin fragade: Ska vi verkligen gora detta? Anton svarade: Hell yeah!
Innan var powernap hade vi packat varsin vaska innehallande ficklampa, extra klader, macka, frukt och en snickers. Vi tog vara vaskor och gick ut till var vantande taxi som vi bestallt innan pa kvallen. Taxin tog oss upp mot Basecamp men slappte av oss en kilometer innan. Varfor forstod inte ens var spansktalande medresenar Daniel. Vi tog oss upp till stugan dar vandringsleden borjar. Det var dar man skulle skriva in sig och betala den obligatoriska parkavgiften, men ingen var dar! Vi borjade undra lite varfor det inte var nagra andra vandrare dar men kom fram till att de sakert borjade tidigare, nyborjare behover ju mer tid ;)
Kl 00.00 borjade vi vandra mot Barus topp pa 3475 meter.
Vi maste erkanna (utan att ha erkant det for varann under vandringen) att vi ville vanda om i borjan. Det var otroligt brant och tung grusvag. Det var inte toppen som var malet i borjan, det var att ta sig de tio metrarna som vi kunde se med vara ficklampor.
Timmarna gick. Vi hade tva-minuterspauser varje halvtimma dar vi drack lite vatten och kanske at en kaka. Det var skyltar med ojamna mellanrum som visade hur langt vi hade gatt, och saklart, hur langt det var kvar...
Klockan narmade sig fyra pa morgonen nar vi stotte pa det forsta livstecknet pa leden (forutom ljuden av faglar, apor och pumor), det var den svenske vandraren Olle som satt och fros. Vi befann oss i samma hojd som molnen vanligtvis brukar vara och det var inte manga plusgrader. Olle tankte att det var kallare och blasigare pa toppen och att han vandrade for snabbt. Vi stannade en stund och tog pa oss mer klader (inte Martin, han chockade Anton med sin daliga planering) och gick vidare. Vi ville inte riskera att vanta pa toppen for lange innan solen gick upp sa vi borjade ta fler pauser och aven bilda "Pingvinringar" dar vi stod nastan obekvamt tatt for att fa upp lite varme.
Tillslut sag vi de roda lamporna fran antennenerna pa toppen och vi fylldes med hopp!
Nar vi befann oss en halvtimma fran toppen blev det faktiskt varmare vindar (!), men fortfarande stabila, ensiffriga, celsiusgrader!
Kl. 05.45 nadde vi tillslut toppen av Panama!
Vi var kalla, nagot overtrotta men lyckliga att vi klarade vagen dit! Vi tog oss ytterligare nagra meter over havet upp till det klassiska korset som finns pa de hogsta topparna och invantade soluppgangen. Och vilken soluppgang.
Vinden var noll, molnen var nastan noll men lyckan var tio av tio.
Efter den godaste snickersen nagonsin och en klunk ur en fin flaska med Abuelo-rom sa inledde vi var vandring ner. Och det var forst pa vagen ner vi insag hur vacker vandringsleden var, men framforallt hur lang den egentligen var!
Overallt var det blommor i olika farger, frodiga skogar over berg sa langt man kunde se och backar sa branta att vi inte ens kom ihag att vi hade vandrat dar tidigare tills vi sag vara fotspar som var pavag upp for berget...
Kl. 12.00 kom vi antligen fram till basecamp igen, denna gangen fanns det manniskor dar och vi fick skriva in oss sa att de visste vilka som vandrade pa berget (?) och aven betala fem dollar var.
ONT I KROPPEN, somnbrist, vatskebrist, naringsbrist. Vid det har laget hade det varit skont att ta en efterlangtat tupplur, men inte det!
Efter en oh sa god lunch bestamde vi oss att dagen inte var slut. Vi hade last om varma kallor som skulle finnas i narheten och vara kroppar skrek efter lite spa. Vi tog en taxi med snudd pa sjalvmordsforsok till en busshallplats i nowhere och blev tillsagda att ga i atta minuter, sen tjugo minuter, tillslut en halvtimme om man var snabb. Efter en tidigare vandring pa tolv timmar var vi inte supersnabba. Det tog oss femtio minuter! Skall noteras dock att vagen dit inte var en halvtimme med frascha ben. Vi gick pa sma stigar genom skogen och kom fram till ett litet bebyggt omrade, Det borjade osregna och vi sjonk ner i de fyrtio grader varma kallorna och kroppen forsvann.
Ytterligare femtio minuters vandring, femton minuter vantan pa den sjalvmordsbenagne taxichafforen och en vansinnesfard tillbaka till Boquete gick vara kroppar, efter totalt 14 timmars vandring, pa auto-pilot in till vara sangar och drommarna tog vid.
To be continued...
Efter en dalig natts somn i Las Lajas (tva timmar?!) och en powernap pa tva fina timmar till ringde klockan kl 23.00 samma dag som vi anlant till Boquete. Vi lag i sangarna, trotta som sengangare ser ut att vara. Martin fragade: Ska vi verkligen gora detta? Anton svarade: Hell yeah!
Innan var powernap hade vi packat varsin vaska innehallande ficklampa, extra klader, macka, frukt och en snickers. Vi tog vara vaskor och gick ut till var vantande taxi som vi bestallt innan pa kvallen. Taxin tog oss upp mot Basecamp men slappte av oss en kilometer innan. Varfor forstod inte ens var spansktalande medresenar Daniel. Vi tog oss upp till stugan dar vandringsleden borjar. Det var dar man skulle skriva in sig och betala den obligatoriska parkavgiften, men ingen var dar! Vi borjade undra lite varfor det inte var nagra andra vandrare dar men kom fram till att de sakert borjade tidigare, nyborjare behover ju mer tid ;)
Kl 00.00 borjade vi vandra mot Barus topp pa 3475 meter.
Vi maste erkanna (utan att ha erkant det for varann under vandringen) att vi ville vanda om i borjan. Det var otroligt brant och tung grusvag. Det var inte toppen som var malet i borjan, det var att ta sig de tio metrarna som vi kunde se med vara ficklampor.
Timmarna gick. Vi hade tva-minuterspauser varje halvtimma dar vi drack lite vatten och kanske at en kaka. Det var skyltar med ojamna mellanrum som visade hur langt vi hade gatt, och saklart, hur langt det var kvar...
Klockan narmade sig fyra pa morgonen nar vi stotte pa det forsta livstecknet pa leden (forutom ljuden av faglar, apor och pumor), det var den svenske vandraren Olle som satt och fros. Vi befann oss i samma hojd som molnen vanligtvis brukar vara och det var inte manga plusgrader. Olle tankte att det var kallare och blasigare pa toppen och att han vandrade for snabbt. Vi stannade en stund och tog pa oss mer klader (inte Martin, han chockade Anton med sin daliga planering) och gick vidare. Vi ville inte riskera att vanta pa toppen for lange innan solen gick upp sa vi borjade ta fler pauser och aven bilda "Pingvinringar" dar vi stod nastan obekvamt tatt for att fa upp lite varme.
Tillslut sag vi de roda lamporna fran antennenerna pa toppen och vi fylldes med hopp!
Nar vi befann oss en halvtimma fran toppen blev det faktiskt varmare vindar (!), men fortfarande stabila, ensiffriga, celsiusgrader!
Kl. 05.45 nadde vi tillslut toppen av Panama!
Vi var kalla, nagot overtrotta men lyckliga att vi klarade vagen dit! Vi tog oss ytterligare nagra meter over havet upp till det klassiska korset som finns pa de hogsta topparna och invantade soluppgangen. Och vilken soluppgang.
Vinden var noll, molnen var nastan noll men lyckan var tio av tio.
Allt eftersom solen kom narmre och narmre horisontens grans blickade vi ut over stora bergskedjor, djupa dalar, Boquete dar allt borjade! Vid horisonten i ost sag vi Karibiska havet och i vast sag vi Stilla havet. Bakom vulkanen lekte solen lekar och bildade en gigantisk skugga av en pyramid (vulkanen) som fangade allas blickar. Kroppen fylldes av valbehag och varme och vi ville aldrig att det skulle ta slut.
Efter den godaste snickersen nagonsin och en klunk ur en fin flaska med Abuelo-rom sa inledde vi var vandring ner. Och det var forst pa vagen ner vi insag hur vacker vandringsleden var, men framforallt hur lang den egentligen var!
Overallt var det blommor i olika farger, frodiga skogar over berg sa langt man kunde se och backar sa branta att vi inte ens kom ihag att vi hade vandrat dar tidigare tills vi sag vara fotspar som var pavag upp for berget...
Kl. 12.00 kom vi antligen fram till basecamp igen, denna gangen fanns det manniskor dar och vi fick skriva in oss sa att de visste vilka som vandrade pa berget (?) och aven betala fem dollar var.
ONT I KROPPEN, somnbrist, vatskebrist, naringsbrist. Vid det har laget hade det varit skont att ta en efterlangtat tupplur, men inte det!
Efter en oh sa god lunch bestamde vi oss att dagen inte var slut. Vi hade last om varma kallor som skulle finnas i narheten och vara kroppar skrek efter lite spa. Vi tog en taxi med snudd pa sjalvmordsforsok till en busshallplats i nowhere och blev tillsagda att ga i atta minuter, sen tjugo minuter, tillslut en halvtimme om man var snabb. Efter en tidigare vandring pa tolv timmar var vi inte supersnabba. Det tog oss femtio minuter! Skall noteras dock att vagen dit inte var en halvtimme med frascha ben. Vi gick pa sma stigar genom skogen och kom fram till ett litet bebyggt omrade, Det borjade osregna och vi sjonk ner i de fyrtio grader varma kallorna och kroppen forsvann.
Ytterligare femtio minuters vandring, femton minuter vantan pa den sjalvmordsbenagne taxichafforen och en vansinnesfard tillbaka till Boquete gick vara kroppar, efter totalt 14 timmars vandring, pa auto-pilot in till vara sangar och drommarna tog vid.
To be continued...
Boquete och vagen dit
Efter Santa Catalina tog vinden oss fyra timmar och guppiga vagar till Las Lajas pa Panamas sydkust. Las Lajas ar en liten by som vi inte stannade i, vi akte direkt till stranden dar vi bodde pa ett hostel som haft sina glansdagar nagon gang pa 80-talet. Slitna rum dar vi var de enda som bodde. Inga myggnat vid fonstren och ingen flakt. Efter en kvall pa en reggaebar med nagra fina Balboas gick vi under stjarnorna langs med stranden till vart boende.
Hur vi tog oss igenom natten vet jag inte. Med svetten drypandes och myggorna surrandes sa steg solen trots allt upp annu en gang och vi hoppades pa bra surf. Var det bra surf? Vi hade hort det men idag var ingen bra dag sa vi kande bara att vi ville ivag.
Vi packade vara saker och begav oss mot bergen och staden Boquete.
Boquete ar en fin stad, eller by, som ligger omringad av hoga, grona berg pa 1000 meters hojd over havet. Panamas Napa Valley vad galler kaffe (Ni som har tur kanske far smaka pa en kopp som kommer med hem)! Men det var inte kaffet som lockade oss till denna bergsomringade stad, det var vulkanen Baru!
Fortsattning foljer...
Hur vi tog oss igenom natten vet jag inte. Med svetten drypandes och myggorna surrandes sa steg solen trots allt upp annu en gang och vi hoppades pa bra surf. Var det bra surf? Vi hade hort det men idag var ingen bra dag sa vi kande bara att vi ville ivag.
Vi packade vara saker och begav oss mot bergen och staden Boquete.
Boquete ar en fin stad, eller by, som ligger omringad av hoga, grona berg pa 1000 meters hojd over havet. Panamas Napa Valley vad galler kaffe (Ni som har tur kanske far smaka pa en kopp som kommer med hem)! Men det var inte kaffet som lockade oss till denna bergsomringade stad, det var vulkanen Baru!
Fortsattning foljer...
Santa Catalina - En sammanfattning
Forst vill vi saga att vi gor sa himla mycket roliga grejer hela tiden, det ar darfor vi inte har varit sa aktiva har! Men vi siktar pa en andring...
Santa Catalina fick en plats i vara hjartan efter att vi spenderat over tva veckor dar!
Vi bodde hos en av Panamas basta surfare och Santa Catalinas surfpionjar, Orlando "Rolo" Ortega som driver hostelet/hotelet Cababas Rolo. Ett mycket trevligt stalle dar vi fordrev vara dagar genom att hanga i goa hangmattor och laga goda luncher och middagar!
Dagarna i Santa Catalina bestod av: Vakna, surfa, frukost, chilla (hangmatta, kortspel), lunch, chilla, ev dagens handelse (tex, tvatta, vaxa bradan osv), kvallssurf, middag med en ol och sedan umgas med roliga manniskor for att sedan lagga oss med flakten pa lagsta nivan (for kallt annars).
Sa har sag vara dagar ut i mer an tva veckor. Vi kopte varsin brada som vi tar med oss overallt och vi borjar bli duktiga surfare!
Santa Catalina fick en plats i vara hjartan efter att vi spenderat over tva veckor dar!
Vi bodde hos en av Panamas basta surfare och Santa Catalinas surfpionjar, Orlando "Rolo" Ortega som driver hostelet/hotelet Cababas Rolo. Ett mycket trevligt stalle dar vi fordrev vara dagar genom att hanga i goa hangmattor och laga goda luncher och middagar!
Dagarna i Santa Catalina bestod av: Vakna, surfa, frukost, chilla (hangmatta, kortspel), lunch, chilla, ev dagens handelse (tex, tvatta, vaxa bradan osv), kvallssurf, middag med en ol och sedan umgas med roliga manniskor for att sedan lagga oss med flakten pa lagsta nivan (for kallt annars).
Sa har sag vara dagar ut i mer an tva veckor. Vi kopte varsin brada som vi tar med oss overallt och vi borjar bli duktiga surfare!
